Att våga

// Den där känslan i magen //

Jaha nu sitter jag här igen och knapprar på min dator. Jag har själv satt mig här i soffan och jag har själv valt att ta upp min dator och börja just knappra. Jag har också fortfarande kvar valet att inte publicera det här inlägget och istället hämta min snuttefilt och gå och lägga mig...men jag har bestämt mig. Jag vill våga.

Redan nu långt innan det här inlägget ens är utformat i min hjärna så börjar känslan växa inom mig. Ni vet, den där känslan i magen. Nervositeten. Den smyger sig liksom på, lite som Tomten på julaftonsnatten när han likt en inte så smidig katt ska ta sig ner genom skorstenen och placera klapparna under granen. Till en början går det ganska bra för Tomten, han drar in magen och liksom gliiiiiider sakta ner för skorstenens sotiga inre och pluppar tyst ut på vardagsrummets parkettgolv. Likt känslan i magen så sköter han sitt jobb rätt bra hittills, att känna sig lite "nervig" inför någon form av prestation kan ju vara riktigt bra, man är på hugget!
Men det blir inte lika bra när känslan växer sig starkare och starkare nere i magen, man börjar känna sig nervös på riktigt. Stressen tilltar, man känner inte för att äta, man kommer inte till ro när man ska sova.

Tomten har hittat farfars hemmabryggda julglögg (hembränt + 1st kanelstång) och börjar föra rätt bra med oväsen omkring sig. Han har börjat dansa någon form av karibisk polka och han hoppar runt från rum till rum inne i huset. Precis som nervositeten inom mig. Den börjar tillta och den erövrar den ena delen efter den andra av min kropp. Den har tagit sig upp i bröstkorgen och övergår i något som känns som ångest. Jag känner att det blir svårare och svårare att andas ordentligt.

Att vara såhär nervös med lite lätt ångest har nog alla upplevt någon gång. Kanske om du har en viktig match i fotbollen eller du ska hålla en presentation inför klassen, helt normalt. Men jag ska vaken sparka boll eller stå framför en massa människor, jag sitter bara här ensam och skriver om vad jag känner i ett blogginlägg som förmodligen bara kommer läsas av min kära mor.

Jag mår dåligt ändå.


Så varför mår jag så dåligt? Jo det är ju för att när jag lägger ut den här texten på internet så kommer andra människor att kunna läsa den. Dom kommer se ner på mig för att jag mår dåligt, för att jag inte har ett "bra" liv. Dom kommer skratta åt detta patetiska försök till att skriva en text. Dom kommer tycka mindre om mig. Jag är helt kass....jag är värdelös...


  • Victor: EY!? 
  • Victor: Ehm...va?
  • Victor: Va sjutton är det du skriver?? Vadå värdelös!?
  • Victor: Ja.. Jag är helt enkelt dålig.
  • Victor: Vänta nu... Så du tror på riktigt att du inte har något som helst värde bara för att inte alla kommer förstå det här inlägget? Tror du att ditt värde som människa hänger på vilka tangenter du väljer att trycka ner på din dator? Är du bara värdefull om du mår bra, är bäst på allt och lever ett perfekt liv? 
  • Victor: Ehmm...kanske.
  • Victor: Det är inte sanningen. Du Victor är en helt fantastisk människa. Du är full av fina egenskaper och inom dig har du en sån urstark kraft som du kommer kunna använda till att göra skillnad här på jorden. Du är unik och du är lika värdefull som alla andra vad du än tycker, gör eller säger. Du är värd att älskas.
  • Victor: Jo...okej...jag kan förstå det...du har rätt...men det KÄNNS inte så.



Det är ungefär såhär tankarna inom mig hoppar omkring, upp o ner, från sida till sida. När jag var liten fick jag lära mig att jag hade ett värde bara jag presterade. Det kunde t.ex handla om att jag skulle bete mig ordentligt eller att jag skulle få bra betyg i skolan. Jag kallar detta för Prestationsbaserad Självkänsla. Jag måste vara bäst eller i alla fall bra på allt jag gör för att jag ska duga. För att jag ska vara okej.
Jag förstår att detta inte är sanningen men jag är fortfarande livrädd för att jag inte ska vara tillräckligt bra, att jag inte ska räcka till. Det är den där känslan, nervositeten, ångesten, rädslan.

Men det finns sätt att tackla det här på, det finns säkert många men jag föredrar att ge mina rädslor fingret. Att helt enkelt skrika FUCK YOU! och "bara" skita i hur rädd man är och köra på. Om man utmanar sina rädslor så förstår man snart att det inte fanns något att vara rädd för. Världen gick inte under. Alla mina vänner stannade kvar.
Men det är inte lätt och jag själv har precis börjat öva på det här, men jag tror av hela mitt hjärta att det kommer stärka min självkänsla och göra att jag lever ett liv som är mer mitt, mitt eget. Jag behöver inte vara rädd.

Jag gör det här för att jag vill må bättre men också för att visa att det är okej att må dåligt och det är okej att berätta vad man känner. Och om den här texten kan hjälpa någon, även om det bara är lite grann så skulle det kännas helt fantastiskt.


Nu har det blivit dags att våga.


Ta hand om er!
Kram Victor



Kommentarer

Unknown sa…
Victor
Tro inte för en sekund att du är ensam.
Jag känner inte dig som person men jag känner dig som människa, din text kommer rakt från hjärtat och det är därför jag skriver till dig. För det är precis det du gjort i denna bloggen som kommer föra dig vidare. Det spelar liksom ingen roll vad du gör i livet. Så länge du är ärlig med dig själv så mycket du bara kan >>i<< det du gör och med människorna omkring dig kommer du utvecklas och bli starkare för var sekund som går. Var tacksam (cliché jag vet ) för allt du får uppleva dagligen genom denna inställningen, jag menar det finns ju trots allt någonting istället för ingenting om man tänker lite större, spännande som fan inte sant? Och du kan göra vad som helst med detta någonting!
Du kommer alltid ha både glada och ledsna dagar, älska båda två lika intensivt just för vad de är; otroliga upplevelser i en otrolig upplevelse!

Tack för alla fina bilder, och tack vad det nu var som fick mig att snubbla över din blogg!

Sänder massor av kärlek din väg

/ Viktor med K

Populära inlägg i den här bloggen

Min älskade syster

Självkänsla